KERAMIKENS ORDFÖRRÅD
Här finner du information om keramikens terminologi.
Leran
Leran kan betraktas såväl ur geologisk, kemisk, historisk, estetisk som ur funktionell synpunkt. Leran är den mest finkorniga av alla jordarter och den består av olika bergarter beroende på var den har uppstått. En industriell lermassa blandas enligt ett fastslaget recept av lermineral och andra råmaterial till en homogen massa av jämn kvalitet. Med naturlera eller ”vildlera” menar man en lokal lera som man grävt upp från jorden. Keramikerna använder sig av färdiga massor men kan också blanda dem själva. Leran krymper under torkningen och bränningen 10 – 15% beroende på kvaliteten. Valet av lera påverkar alla vidare skeden i processen så att man kan säga att allt börjar från leran och kunskapen om den.
Högbränd lera. Enligt benämningen tål denna lera höga temperaturer (1200–1450 C). Högbränd lera fins av många olika sorter och färger.
Stengodslera är en tät keramik som bränns i temperaturer mellan 1200 och 1350 grader. Stengodslera finns av många olika färger-
Porslin är en lerblandning som blir vit eller till och med genomskinlig efter bränning. Porslinslera tål temperaturer på upp till 1450 grader.
Lågbränd leror bränns i temperaturer mellan 900 och 1150 grader.
Rödlera är en lågbränd järnhaltig lera. Rödlera bränns i en temperatur mellan 900 och 1080 grader. Under bränningen ändrar leran sin färg från grå till rödbrun. Den inhemska leran består för det mesta av rödlera.
Chamotte är krossad bränd lera. Man tillsätter chamotte i leran för att förbättra dess kvalitet och ändra dess struktur.
Papperslera är en blandning av lera och pappersfibrer. Fibrerna förstärker leran, gör den lättare och minskar på krympningen. Pappersfibrerna brinner bort i bränningen. Papperslera tillverkas genom att blanda in pappersmassa i leran.
Gjutlera är en flytande lerblandning som man häller i gipsformar med en kanna. Gjutlera kan vara hög- eller lågbränd och ha olika färger precis som övrig lera.
Keramik är bränd lera. Obränd lera kan man återanvända genom att blanda den med vatten då den återgår till att bli formbar lera. Genom bränningen förvandlas leran till keramik. Den blir då hård och kan inte mera lösas upp i vatten. Keramik är mycket hållbar. Arkeologerna har hittat keramikföremål som är över 20 000 år gamla.
Torkning av lera. När man arbetar med lera är det viktigt att behärska torkningsprocessen. En del av arbetsmomenten gör man bättre när leran är ”lädertorr”, då är lerans yta ännu fuktig men har styvnat så att man ännu kan arbeta med detaljer i dekoren eller polera ytan. Torr lera lönar det sig inte att arbeta med. Den åstadkommer ohälsosamt damm och de torra föremålen är sköra.
FORMNINGSTEKNIKER
Efter att man valt vilken lera man vill arbeta med börjar man forma den. Det första man gör är att knåda leran så att den blir jämn i konsistensen och plastisk. Samtidigt knådar man bort eventuella luftbubblor ur lermassan.
Formning för hand
Med den här tekniken arbetar formar man leran med händerna. Olika handformningstekniker kan kombineras.
I tumningstekniken formas leran mellan tummen och de övriga fingrarna genom tryck.
I korvtekninken rullas leran till korvar som man sedan sammanfogar till en vägg.
Plattekniken använder sig av kavlade lerplattor. Genom att skära ut former och genom att sammanfoga dem skapar man det önskade föremålet.
Drejning När man drejar formas föremålet på en roterande drejskiva. Vid drejning åstadkommer man runda föremål som senare kan formas om, om man så vill. Ofta beskär man ännu föremålets botten när det är lädertorrt. Bottnen snyggas upp och får eventuellt en bottenring att stå på.
Pressning. Man kan också forma lera genom att pressa den i olika former. Man använder då ofta gipsformer eftersom gipset suger upp fukt ur leran. Man kan till exempel forma en lerplatta till en skål genom att pressa in den i en skålformad gipsform eller genom att lägga den över ett klot av gips.
Gjutning. Gjutlera är en flytande lera som hälls i gipsformar. Leran får vara en tid i formen då gipset suger åt sig fukt från lervällingen och på så sätt bildar en vägg av styvare lera. Efter att man hällt bort överflödig lera blir föremålet kvar i formen.
Redskap och verktyg
Händerna är en keramikers viktigaste verktyg men hjälp får man också av träskivor, sken, kavlar, skulpteringsverktyg, avdrejningsjärn, skärtråd, tvättsvampar, stämplar osv. De flesta verktyg man behöver hittar man också i köket.
FÄRGER
Man kan dekorera med färger i olika skeden av framställnings-processen. Leran och färgerna förändras i bränningen. Arbetet kan ha en helt annan färg före bränningen. Det är därför viktigt att göra tester för att se hur slutresultatet kommer att bli.
Engobe. Med infärgad lervälling kan man dekorera stora ytor redan före råbränningen.
Underglasyrfärger kan appliceras med pensel och möjliggör detaljerade dekorer. Dessa färger har ofta liknande sammansättning som glasyrerna.
Glasyren är en blandning av naturligt förekommande och industriellt producerade mineraler som smälter vid bränningen till ett tunnt glasliknande skikt på keramikens yta. Glasyrer används både som dekor och för att förbättra föremålets hållfasthet och hygierniska egenskaper. Man bör välja glasyr enligt lermassan och bränningstemeperaturen. Variationen av olika glasyrer är stor och varje glasyr beter sig olika på olika lermassor. En glasyr kan vara blank eller matt. Vid tillverkning av brukskeramik är det viktigt att glasyren är lämpad för livsmedel. De äldsta glaserade föremålen är från år 3000 före vår tideräkning.
Förgyllning, platina och lyster: Förgyllning innehåller riktigt guld, platina, riktig platina och lyster är penselfärger som producerar olika regnbågsfärgade ytor. Dessa färger appliceras efter glasyrbränningen och kräver en ytterligare dekorbränning. Tekninken används vid porslinsmålning.
Arbetsskydd är viktigt vid tillverkningen av keramik. Många färgämnen och glasyrer innehåller kemikalier som är skadliga för hälsan. Man bör komma ihåg att använda andningsskydd och handskarnär man handskas med dessa. Efter bränningen blir kemikalierna ofarliga men ändå lämpar sig inte alla glasyrer för livsmedel. Det är alltså viktigt att känna till de material man använder. Färdigköpta glasyrer innehåller information om lämplighet för livsmedel och professionella keramiker känner till sina råmaterial vet hur man tillverkar livsmedelssäkra glasyrer.
BRÄNNINGEN
Före bränningen måste föremålet vara helt torrt. Vanligtvis bränns föremålet två gånger, först en råbränning varefter keramiken glaseras och sedan bränns på nytt i en glasyrbränning.
Råbränning: föremålet bränns i en temperatur mellan 850 och 1050 grader beroende på lerblandningen och den påföljande bränningstekniken.
Efter det är föremålet ännu poröst och kan glaseras.
Glasyrbränning: under glasyrbränningen ligger temperaturen mellan 1000 och 1300 grader beroende på vilken sorts lera man använder. Syftet är att få glasyrerna att smälta.
Dekorbränningen görs efter glasyrbränningen och används om föremålet skall förgyllas, platineras eller dekoreras med lyster eller dekaler. Dekorbränning utförs i temperaturer mellan 550 och 1100 grader.
Engångsbränning: Föremålet bränns bara en gång och glaseras före bränningen på det torra föremålet.
UGNAR
Det finns många olika slags keramikugnar. Keramikbränningen kan vara oxiderande eller reducerande. Förekomsten av syre under bränningen påverkar glasyrernas kemiska reaktioner och utseende.
Elugnen är den vanligast förekommande ugnstypen i Finland. Dessa ugnar finns av olika modeller och storlekar. Genom att programmera ugnens styrenhet bestämmer man bränningens hastighet och temperatur. Elugnen bränner i oxiderande atmosfär.
Gas-ugn. Den här typens ugn använder gas som bränsle. Ugnskonstruktionen liknar i stort el-ugnens med den skillnaden att en gas-ugn kan brännas både oxiderande som reducerande.
Vedeldad ugn. De vedeldade keramikugnarna är traditionella och kräver att man fyller på ved under hela bränningen. Det finns många olika typers vedeldade keramikugnar och varje ugn har sina egna särdrag. Vedeldning är nästan alltid reducerande. Åbolands Keramikers Gille har en egen vedeldad keramikugn i Korois. Ugnens volym är ca 2 kubikmeter. Ugnen eldas i 12 – 16 timmar beroende på väder och vind och når en temperatur på 1300 grader. Under bränningen skapas en syrefattig atmosfär i ugnen som tillsammans med förbränningsgaserna, askan och den höga temperaturen ger keramiken en levande och vacker yta som man inte kan uppnå i elektriska ugnar.
Rakubränning. Rakubränning sker i en speciell ugn som använder gas som bränsle. Rakubränning kräver lera som klarar av värme-chocker. Under Rakubränningen värmer man ugnen till 900 – 1000 grader. Vid den temperaturen plockar man ut keramiken och lyfter de glödande föremålen i en behållare som är fylld med sågspån, papper eller dylikt rökbildande material. Spånen börjar brinna och behållaren täcks med ett lock så att keramiken hamnar i en syrefattig rökig atmosfär som färgar de oglaserade delarna svarta. Efter rökbehandlingen lyfter man ut de heta föremålen och häller kallt vatten över dem så att de krackelerar. Sprickbildningen i glasyren bildar ett vackert och karakteristiskt mönster på godset. Rakubränningen har utvecklats i Japan men tekniken har senare vidareutvecklats i i Europa och USA.
Aluminium saggar foil. Det här är en vidareutveckling av Raku-tekniken där ett polerat föremål i ljus lera råbränns och behandlas med järnklorid, koppar eller koboltsulfat och viras in i olika organiska eller oorganiska material (bananskal, salt, socker, blad, stålull, koppartråd osv). Föremålet lindas sedan in i aluminiumfolie och bränns i 700 grader. På det här sättet får keramiken en varierande och färgmättad yta som uppvisar vackra skiftningar och slumpmässiga organiska mönster.
Källor
Keramiikan käsikirja, https://openlearning.aalto.fi/mod/book/view.php?id=14865
Åbo Academi: Fran lera till ceramic -kursmaterial 2022
Jonna Oksanen
Cornelius Colliander
Inlämnad av
Ilona Häsänen, Saara Kumpulainen
Översatt av
Cornelius Colliander, Carola Gunell (svenska)
Outi Kurkijärvi (engelska)